Landslaget är störst

04 feb Landslaget är störst

1974 gick fotbolls VM i Tyskland och jag följde de flesta matcherna tillsammans med min far framför vår nyköpta vita färg TV av märket SABA. När Sverige skulle spela och de spelade nationalsången före matchstart, fick jag lära mig att man skulle stå upp och vara tyst. Landslaget var det absolut finaste laget man kunde representera, och att få möjligheten att spela för sitt land är något man aldrig tackar nej till. Även om världen ser lite annorlunda ut idag än för 40 år sedan så tycker jag att idrott och tävlingar mellan nationer fortfarande är mycket stort. För mig är fotbolls VM eller Davids Cup mycket större att vinna, än Champions League eller Australien Open. Det är inte bara den enskilde spelaren som kan ta åt sig äran, utan även alla andra som bor i landet som spelaren representerar. Därför blir jag alltid lika besviken när idtottsutövare lämnar återbud till ett landslag. Är det för att man är sjuk eller har godtagbara personliga skäl, kan jag förstå att man måste prioritera. De som lämnar återbud för att det inte passar deras individuella upplägg eller av någon annan anledning inte känner för det, kan jag bara inte undgå att bli mycket besviken. Jag älskar Zlatan, Henrik Lundqvist och tycker även om Elias Ymer och Johanna Larsson, men när de väljer bort landslaget slår mitt hjärta några slag mindre för dem. Detta smittar tyvärr av sig till våra yngre idrottsutövare, som nu redan i junioråldern börjar välja om de skall spela för sitt land eller inte. Här är det viktigt att förbunden är tydliga och markerar vad som gäller. Vill man inte göra allt för sitt land i samband med EM, VM eller annan landslagstävling, bör man inte få chansen igen förrän man visat annan attityd under en längre period, och även bli av med eventuellt ekonomiskt stöd från förbunden.